Historien om den svenska sjukförsäkringen

Redan på skråväsendets tid

Behovet av en sjukförsäkring är nära kopplad till industrialismens utveckling. Dessförinnan, på bondesamhällets tid, fanns den sociala tryggheten inbyggd i storfamiljens skyldighet att ta hand om sina gamla och sjuka. Men under denna tid fanns också de fria yrkesutövarna som skräddare, skomakare, snickare med flera, som inte hade något sådant skyddsnät. Behovet av trygghet måste därför täckas på annat sätt. Inom ramen för det så kallade skråväsendet ser vi därför, redan på 1500-talet, hur föregångarna till dagens socialförsäkringar börjar skapas. De skråordningar som då växte fram hade ofta bestämmelser om hjälp till sjuka medlemmar. Inledningsvis var dessa bestämmelser mer av välgörenhetsart. Skrånas protokoll och räkenskaper, som finns bevarade sedan 1700-talet, visar att hjälpverksamheten, vid denna tid, spelade en obetydlig roll. Ofta bestod den av lån, vilket skulle återbetalas om och när medlemmen tillfrisknat.

Mot mitten av 1700-talet växte det fram speciella sjukkassor. Ett exempel är Stockholms stads timmer- och dagverkskarlars samt Konstförvanternas, det vill säga boktryckeriarbetarna och bokbindargesällerna. Till dessa kassor betalades inträdesavgift och månadsavgift. Förmånerna bestod av sjukpenning och begravningshjälp. År 1754 bildades Boktryckerikonstförvanternas Sjuk- och begrafningshielps- och Understödskassa, vilken var en annan typ av kassa. Den var vår första ”rikssjukkassa” genom att den stiftades till förmån för ”boktryckarsocietetens” samtliga arbetare (dock inte lärlingar) och deras hustrur. Avgifterna betalades via arbetsgivarna. Bland bestämmelserna kan nämnas att en medlem inte kunde få någon förmån förrän sex månader efter inträdet. Han fick heller inte vid inträdet lida av någon kronisk sjukdom. Man hade stadganden om sjukintyg, ”kranksedlar”, som skulle utfärdas av den eller de fullmäktige, som representerade kassan vid varje tryckeri. Denna kassa hade alltså ett starkt arbetsgivarinflytande, vilket också, betydligt senare, många fabrikskassor hade.

Under sista hälften av 1700-talet bildades de första ”öppna” sjukkassorna. Göteborgs Sjuk- och Begrafningshjelps- och Understödscassa bildades 1761. Medlemmarna var i huvudsak hantverkare från små hantverkarskrå, som annars inte hade möjlighet att fullgöra sina ekonomiska skyldigheter vid större sjuklighet.

För tillträde till kassan, som så småningom även öppnades för icke-göteborgare, fodrades god frejd och god hälsa. Vid inträdet betalades avgifter som varierade med ålder. Sjukpenning betalades med 6 daler i veckan till sängliggande sjukmedlem. Under konvalescenstid fick han nöja sig med 4 daler. Läkarintyg, som utfärdats på av kassan fastställd blankett fordrades. Kassans så kallade bisittare skulle dagligen besöka den sjuke, vilket innebar att de medlemmar som bodde utanför staden utestängdes från hjälp.

Sjukkasserörelsen

De frivilliga sjukkassorna spelade en obetydlig roll fram till slutet på 1800-talet. I mitten av 1800-talet fanns cirka 100 föreningar varav de flesta i städerna. Årtiondena därefter ökade dock tillväxttakten kraftig och detta var kassarörelsens verkliga genombrottsår. Under denna tid bildades tre gånger så många kassor som under första hälften av 1800–talet. Orsakerna till ökningen var främst en kraftig industrialiseringsprocess men sannolikt också att Sverige hade en stark befolkningsutveckling.

När industrin bredde ut sig sprängdes bondesamhället sönder. Torpare, drängar och pigor lämnade jordbruket för att gå in i fabrikerna. Därmed lämnade de också en viss ekonomisk och social trygghet. Industrins arbetsgivare betalade ut lön till de som arbetade. De som inte kunde gå till jobbet fick heller ingen lön. Den sociala och ekonomiska otrygghet som industrisamhället innebar skapade förutsättningar för sjukkasserörelsens starka framväxt i slutet av 1800-talet. För att skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och dödsfall följde arbetarna tidigare mönster från skråväsendet och bildade frivilliga sjukkasseföreningar. Floran av kassor var stor. Här fanns fabrikskassor, yrkeskassor, kassor för slutna kretsar, exempelvis 50- och 100-mannaföreningar, allmänna kassor och kassor för speciella ändamål.

Staten börjar agera

Allteftersom mängden frivilliga sjukkassor blev allt större blev bristen på enhetlighet ett problem. Regering och Riksdag ansåg att området behövde styras upp och 1891 kom den första lagstiftningen om sjukkassor. I korthet innebar lagstiftningen vissa grundläggande regler för sjukkassorna. De kassor som följde regelverket fick ett litet administrativt bidrag av staten.

Problemet med den stora mängden små kassor och dess olikheter fanns dock kvar. I början av 1900-talet pratade man om ”småkasseeländet”. Debatten i Riksdagen var livlig under 1910- och 20-talen om vad som borde göras för att komma till rätta med problemet, men först 1931 var man redo för ett beslut.

En enhetlig sjukkasseorganisation

Efter många års utredande beslöt alltså 1931 års riksdag att införa en ny sjukkasselag med följande innehåll:

Sjukförsäkringen skulle skötas av två särskilda organ ”centralsjukkassor” och ”lokalsjukkassor”. Centralsjukkassorna skulle vara samlingsorgan för lokalsjukkassorna, vilka skulle vara självständiga föreningar med full rättsförmåga. Centralsjukkassorna skulle ha viss insyn och påverkan på lokalsjukkassornas verksamhet och organisation. Lokalsjukkassorna skulle hjälpa centralsjukkassorna med inkassering av avgifter och sjukkontroll. På detta sätt klarade man av att hantera både den lokala självrisken och riskutjämningen. Lokalsjukkassorna svarade för de 21 första dagarna i ett sjukdomsfall. Därefter tog centralsjukkassan över ansvaret. Om lokalsjukkassan hade mer än 500 medlemmar och en god fondställning kunde den få ta ansvaret för de första 90 dagarna i ett sjukdomsfall. Lokalsjukkassans verksamhetsområde följde den kommunala indelningen. Man menade att kommunen hade ett stort intresse i sjukförsäkringsfrågorna. Dessutom hanterade ju kommunerna pensionsförsäkringen. Enhetsprincipen innebar att det bara skulle få finnas en registrerad kassa i varje område. Alla erkända kassor fick statsbidrag till sin verksamhet. I försäkringen ingick också moderskapshjälp.

Denna grundstruktur för att administrera sjukförsäkringen bestod fram till 1 januari 2005 då hela administrationen förstatligades och en ny myndighet, Försäkringskassan, inrättades.

En obligatorisk sjukförsäkring

I slutet av 1950-talet kom resultatet av många års arbete för en obligatorisk sjukförsäkring, allmän pension samt en enhetlig sjukkasseorganisation. De frivilliga och självständiga sjukkassorna fick 1955 riksdagens uppdrag att ta ansvar för administrationen av den obligatoriska sjukförsäkringen. År 1962 fick man också ta över ansvaret för den allmänna pensionen från kommunerna.

De lokala kassastyrelserna avvecklades och kvar fanns självständiga länskassor (i vissa fall stadskassor) med egna styrelser. Namnet sjukkassor byttes mot försäkringskassor.

Den obligatoriska sjukförsäkringen byggde på principen om inkomstbortfall och ersättning betalades ut från den fjärde sjukdagen.

Föräldraförsäkringen

Moderskapsförsäkringen, som infördes 1931, förbättrades successivt. Försäkringen omvandlades 1974 till en föräldraförsäkring, vars ersättning motsvarade 90 procent av inkomsten. Liksom ifråga om sjukpenningen upp till ett visst tak. 1975 utökades ersättningstiden till 7 månader och samtidigt fick man rätt att vara hemma med sjukt barn under 10 dagar per år. Försäkringen har under åren förändrats och ger nu rätt till 450 dagars ledighet, fördelad mellan båda föräldrarna.

Arbetsskadeförsäkringen

Redan i samband med 1891 års sjukkasselagstiftning väcktes frågan om försäkring vid olycksfall i arbetet. Riksdagen avslog dock förslaget. Istället fick Sverige sin första obligatoriska socialförsäkring genom 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet. Lagen innebar skyldighet för vissa arbetsgivare, huvudsakligen inom industrin, att ge ersättning till arbetare som skadats under arbete hos dem. Arbetsgivaren kunde antingen själva stå för kostnaden eller försäkra sina arbetare hos Riksförsäkringsanstalten, vilken var en ny myndighet

År 1916 förändrades lagen om försäkringen. Arbetsgivarna blev skyldiga att försäkra praktiskt taget alla anställda för olycksfall i arbetet. En arbetsgivare kunde välja mellan att vara försäkrad i Riksförsäkringsanstalten eller i något ömsesidigt försäkringsbolag. Lagstiftningen kompletterades sedan vid flera tillfällen innan vi 1955 fick en ny lag om yrkesskadeförsäkring. Genom denna lag genomfördes en långtgående samordning med den allmänna sjukförsäkringen. Yrkesskadeförsäkringen administrerades dock även fortsättningsvis antingen genom Riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen. Riksförsäkringsanstalten roll övertogs från och med 1961 av Riksförsäkringsverket.

År 1977 integrerades yrkesskadorna i den allmänna försäkringen och en ny lag om arbetsskadeförsäkring infördes. Försäkringskassorna fick ansvaret att administrera försäkringen.

Pension

Även frågan om pensioner var föremål för motioner och diskussioner i riksdagen under senare delen av 1800-talet. År 1907 tillsattes ”Ålderdomsförsäkringskommittén”. Kommitténs förslag blev en proposition som 1913 års riksdag antog. Därmed var grunden lagd för folkpensioneringen. Pensionsordningen var konstruerad efter försäkringsmässiga grunder och fick därför benämningen allmän pensionsförsäkring. Lagstiftningen byggde på avgiftsbetalning så att pensionerna stod i relation till de betalda avgifterna. Pensionsbeloppen var låga, motsvarade cirka 13 procent av en arbetares genomsnittliga årslön. Män och kvinnor hade inte samma pensionsbelopp.

Pensionsförsäkringarna administrerades lokalt av kommunala pensionsnämnder och tillsynsmyndighet var den nyinrättade Pensionsstyrelsen. Pensionsförsäkringen innehöll också ersättning vid invaliditet.

År 1948 förändrades pensionssystemet på flera sätt: pensionsbeloppen höjdes kraftigt, invalidpensionerna förbättrades, vissa familjeförmåner infördes liksom statliga och kommunala bostadstillägg. En annan viktig förändring var att rätten till ålderspension gjordes oberoende av inkomstprövning och alltså blev generell. Fattig eller rik, alla fick samma ålderspension. År 1950 blev folkpensionerna värdesäkrade genom ett indexsystem.

Under 1950-talet utkämpades den så kallade ATP-striden, vilken resulterade i att en obligatorisk och allmän tjänstepensionering infördes 1960. Full pension fick man om man arbetat 30 år. Pensionens storlek var beroende av inkomsten de bästa 15 åren. ATP och folkpensionen skulle tillsammans ge en pension motsvarande cirka 60 procent av den genomsnittliga inkomsten. Pensionsåldern var från början 67 år men sänktes 1976 till 65 år.

Det tredje stora steget i pensionssystemets utveckling togs 1999. Till skillnad från ATP är all förvärvsinkomst under hela livet nu pensionsgrundande. Det nya pensionssystemet består av garantipension, inkomstpension och premiepension. Garantipensionen fyller samma funktion som den tidigare folkpensionen – en garanterad miniminivå för alla.

Stöd till funktionsnedsatta

Genom tillkomsten av pensionsförsäkringen år 1913 fick vi såväl försörjningsstöd som sjukvårdande stöd till funktionshindrade och i mitten på 1950-talet genomfördes ett antal förbättringar.

En förändrad syn på de funktionshindrade och deras situation i samhället kan spåras till ett flertal utredningar under 1960-talet. Målet för den politik som fördes var att genom olika insatser öka de funktionshindrades möjligheter till delaktig i samhällslivet. Ett resultat blev ett flertal förmåner inom socialförsäkringens ram. Under 1970-talet infördes vårdbidrag för barn upp till 16 år och handikappersättning för personer äldre än 16 år. Under 1980-talet kompletterades detta med bilstöd och under 1990-talet tillkom rätt till personlig assistent.

Dagens socialförsäkring

Det som en gång startade med frivilliga sjukkassor har med tiden vuxit ut till en heltäckande socialförsäkring, som utgör en viktig hörnsten i den svenska välfärdspolitiken. Det brukar sägas att socialförsäkringen ger trygghet från ”vaggan till graven”.

Socialförsäkringen ger trygghet:

  • För gravida
  • För barnfamiljer
  • För sjuka
  • För den som skadat sig i arbetet
  • För funktionsnedsatta
  • För pensionärer
  • Vid dödsfall
  • För arbetsgivare

Vem betalar ut sjukpenningen?

Frågor och svar
Prevent